Nu är jag igång med studierna och jag tycker att det går ganska bra. Det är fortfarande väldigt ovant såklart och det är saker som jag är väldigt osäker på, som t ex hur provskrivningen kommer gå till (hemma eller på skolan?) och lite till. Men med tiden kommer det ju fixa sig och snart kommer det flyta på jättebra tror jag. Igår fick jag hem kurslitteraturen så den har jag börjat kolla i lite. Just nu håller jag på med grammatik i svenskan för att sedan göra ett test och sedan ett prov på det. Samtidigt har jag en uppgift att skriva två brev i engelskan och även uppgifter i samhällskunskap och religion, men samhällskunskap och religion är det så några uppgifter och under längre tid så svenskan och engelskan är i prioritet för det är väldigt många uppgifter på ganska kort tid. 

Annars trivs jag väldigt bra med att plugga på distans, jag tycker att det är så skönt att få sitta hemma. Man behöver liksom inte gör i ordning sig innan som man gör innan man går till skolan, jag kan sitta hemma med rufsigt hår och min onepiece på mig utan att någon ser. Så skönt! Det är sådan frihet också eftersom jag kan åka iväg mitt i veckan också utan att missa skolan, det är ju bara att ta med sig. Nu åker vi ju ingenstans mitt i veckan eftersom Mathias jobbar då. Men vill jag gå upp till min syster så kan jag göra det mitt på dagen och ta med mig dator och böcker om jag vill. I oktober ska jag åka på bussresa till ullared och det är faktiskt mitt i veckan så då kan jag ta med mig böckerna och sitta och läsa påväg dit och hem om jag behöver. Datorn blir lite svårare eftersom jag behöver internet till det mesta då, men ibland finns det att göra i böckerna och då kan jag ta med det. Och bara en sådan sak att jag KAN åka dit även att det är mitt i veckan, det hade jag ju inte kunnat om jag inte hade gått på distans. 

 

När jag inte pluggar nu då, så skriver jag handligslista till ullaredsresan såklart. Men nu får det nog vara dags snart för listan börjar bli lite lång nu ;) Man får ju alltid med sig mer saker hem än vad som stod på listan, så snart får jag inte komma på så mycket mer att skriva. 

Igår var jag med mormor in till stan, handlade och hejade på min kusin som sprang ett lopp. Tog med oss Mathias hem också för han slutade jobbet under tiden vi var därinne. Köpte en ny skrivare för att våran har det läckt bläck i så det blir konstigt när man skriver ut. Men nu kan vi skriva ut igen, men det är mest jag som använder den nu när jag studerar för vissa dokument vill jag ha i handen så man slipper bläddra mellan olika saker på datorn hela tiden. Jag köpte också en pärm till mina papper och post-it-lappar för att markera sidor i böckerna för jag vill inte vika i kanten av sidorna eftersom jag helst vill sälja dem när jag är klar, jag har ju ingen användning av dem då längre. Någon som behöver kurslitteratur till svenska 2, engelska 6, samhällskunskap 1a1 och religonskunskap 1 i februari så hojta till ;) 

 

Idag har vi varit på marknad. Jag tycker inte om marknader så mycket för jag tycker allt går så sakta, det är så mycket folk som stannar överallt mitt i vägen. Då undrar ni säkert hur jag kan gå på ullared och det undrar jag med, men ullared älskar jag. Men däremot har väggarna på gekås hört massvis med svordomar från min mun, det kan jag lova. För jag hatar fortfarande att gå i stora folksamlingar, men på ullared kan jag stå ut ett tag för jag älskar att shoppa där ;) 

Från marknaden idag fick jag med mig bröd och godisremmar i alla fall, och en munk åt jag under tiden. Älskar munkar! 

 

Nu ska jag vänta på min man som kommer hem om en timme ungefär, det är helt otroligt vad man kan sakna en person trots att man träffas varje dag och han kommer ju faktiskt hem varenda dag. Hade han haft ett jobb där han var tvungen att sova borta så vet jag inte hur jag hade klarat mig faktiskt. Herregud, jag hade saknat ihjäl mig! 

 

Jag sitter här och gråter över en sak som för många andra kanske är pytteliten. Det är i alla fall så att jag under hela min skolgång har haft jättesvårt i ett ämne och det ämnet är ett av de jag ska läsa nu, nämligen engelska. Jag känner att jag kan behöva lite mer hjälp för att klara kursen och har skrivit ett meddelande till läraren för att informera om detta. Tillbaka får jag ett svar som kändes som ett slag i magen, hon ignorerar helt mitt problem och meddelar tydligt att endast engelska kommer att användas i både skrift och tal. Jag tycker ju att hon kunde ha respekterat det jag hade att säga och kanske istället kunnat boka in ett möte så vi kunde prata om hur vi kunde göra i min undervisning för att det så bra som möjligt skulle kunna passa både mig och henne. Det är ändå distans och det är ju lite mer "böjbart" och det finns mer möjlighet att forma utbildningen till individen än vad det är möjligt när en hel klass sitter på plats i skolan och ska göra samma sak samtidigt varje dag. Det lovas ju alltid att man ska ta hänsyn till individen hela tiden men det hålls aldrig. Jag blir så besviken, jag tappade precis all min motivation att ändå försöka mig på denna kurs. Jag behöver den för att kunna söka till högskola sedan och då måste jag ta mig igenom den. Engelskan är det sista jag vill ta mig an men jag gjorde det ändå, det är synd att det ska behöva förstöras för att man inte respektera andras behov. 

 

Nästan i alla fall.. Jag ska börja läsa upp till högskolebehörighet på distans så det blir ju förhoppningsvis inte samma "skolbänkskänsla", det är just den känslan jag ville komma ifrån när jag valde att plugga på distans. Jag börjar redan på måndag och jag fick antagningsbeskedet i tisdags så det blev verkligen bråttom att beställa kurslitteratur, som för övrigt inte ens har skickats än så böckerna kommer inte ha kommit fram till mig när jag börjar på måndag så jag hoppas att det kan lösa sig ändå och att böckerna kommer tisdag eller onsdag som senast. Jag kan säga att jag är så förbannat nervös men så det är ju helt normalt när man ska påbörja något nytt på ett nytt ställe, samtidigt försöker jag intala mig själv att det kommer gå bra. 

Jag måste också säga att jag är riktigt stolt över mig själv. Att jag med det bagaget jag faktiskt har, ger mig på att börja skolan igen - vilket faktiskt var en av de sakerna som fick mig att må så dåligt. Jag kunde hålla mig borta från det helt och inte utsätta mig för den rädslan, vilket jag faktiskt hade planerat. Men när jag nu har bestämt mig för att bli sjuksköterska behöver jag lägga till flera ämnen, som jag inte fick med mig innan jag hoppade av gymnasiet, för att få en högskolebehörighet. Det är räknat till ungefär ett och ett halvt år, så om jag har tur kan jag söka till högskolan till våren -17. Jag vet vilka personer jag har stöd ifrån och kommer försöka att ty mig till dem om det är något, jag vill verkligen inte ha detta förstört för mig av folk som inte tycker som jag. Jag ska därför försöka hålla mig borta från alla negativa åsikter om detta. 

En till anledning till att jag väljer att plugga på distans är att eftersom sjuksköterskeutbildningen är heltid på skolan så ville jag nu gå detta på distans (men kommer behöva vara på plats på skolan vid alla provtillfällen) för att komma lite mjukt in i skolan igen för att jag då lättare ska klara att gå sjuksköterska heltid på plats. Det kände jag var ett klokt beslut. 

En till sak som hänt sedan sist är att jag har anmält mig till högskoleprovet som är den 24 oktober. Så nu har jag börjat träna på gamla prov som finns och jag är chockad måste jag säga, så fruktansvärt svårt. Att jag kunde svenska var för mig en självklarhet att jag kunde, tills jag började träna på högskoleprovet. Ordförståelsen innehöll ord som jag aldrig någonsin varken hört eller sett förut. Helt otroligt! Matten är ju fruktansvärd alltså och engelskan ska jag inte ens tala om, herregud! 

 

Nu ska jag äta en banan och ladda inför en promenad med mormor. 

Det är väl ingen som har missat bilden på den treåriga lilla pojken som låg död på strandkanten som har spridits som en löpeld på internet? Den har har nog inte lämnat någon oberörd, många har gråtit medans andra har blivit fullkomligt rasande - arga på att en sådan bild sprids på nätet, på ett dött barn. Det har absolut inte något man vill se när man bläddrar i sitt flöde på facebook. Det gör ont i mig att se bilden, att barn dör på sin flykt - och vuxna också såklart. Det gör ont i mig att människor ska behöva fly för sina liv, lämna sitt hem. Jag kan inte tänka mig in i situationen att behöva lämna mitt hem, fly från mitt hemland, det vill man inte. Det gör ont i mig att den lilla pojken tvingades fly för att inte bli dödad och ändå dör på sin flykt.

Jag har vänner på facebook som har yttrat sin åsikt om denna bild, alla tycker olika och det har man rätt till. Vissa tycker att bilden ska sluta spridas för föräldrarnas skull, ingen förälder ska behöva se en bild på sitt döda barn. Andra tycker att bilden har gjort nytta.

Här är min åsikt om bilden: Jag tycker självklart att det är en fruktansvärd bild att se, det ÄR fruktansvärt det som händer. Jag vill inte ha den bilden i mitt flöde på facebook. Jag får ont när jag ser den och när jag tänker på den. MEN jag kan hålla med att bilden har gjort nytta. Tyvärr ska det tydligen krävas en bild på en treåring pojke som dött för att folk ska inse allvaret i det hela. Bilden har gjort nytta på det sättet att folk har skänkt så mycket pengar för att hjälpa, det är bara så tragiskt att det behövdes denna bild för att det skulle hända något. Jag läste att pappan till den treåringa pojken är tacksam för att bilden resulterat i att så många har gjort vad dem kunnat för att hjälpa till i det här. För det är tragiskt nog tack vare den bilden som gjort att så många har engagerat sig i detta nu. Självklart hade han väl önskat att ha kvar sin lilla son i livet och att denna bild inte ens skulle behöva finnas, precis som vi alla andra också önskar. Men tack och lov att han kan se något positivt för det antar jag är bland det sista man kan göra när man förlorar ett barn.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig varit så engagerad i flyktingpolitik eller politik överhuvudtaget, men när den här bilden dök upp i mitt flöde så brast det något inom mig och jag är glad att folk fått upp ögonen och skänker pengar eller gör vad dem kan. Jag kan inte skänka pengar för jag har inte pengar så det räcker till både mig själv och att skänka, när jag väl kan göra det så ska jag.  Och det behövs ju inte mycket för att det ska göra skillnad, kan man ge 50 kr så är det bra. Men kan man som jag inte skänka pengar så finns det många andra sätt, t ex att skänka kläder som man inte använder längre vilket jag gjorde för ett tag sedan, det är också en hjälp.

 

Jag kommer inte att dela bilden här för alla har nog redan sett den.

Den här bilden lägger jag upp igen ifall någon vill använda något av dessa nummer:

 

Tänk att det skulle komma en dag då det är min tur att känna hopp. Jag har för en gång skull ett mål på jobbfronten i mitt liv. Jag är 20 år och har hela livet framför mig men jag har känt mig stressad över att jag fortfarande inte vet vad jag vill jobba med riktigt. Jag har känt mig stressad över att komma igång med ett arbete som jag verkligen vill ha. Livet väntar såklart inte på att man ska bestämma sådant utan tickar på alldeles för snabbt ibland. Jag har velat mellan så mycket olika yrken - undersköterska, spa-/hudterapeut, butik, dagis, konditor, fotograf... Nu har jag äntligen bestämt mig för vad jag vill - sjuksköterska! Jag är så taggad och ju mer jag tänker på det desto mer vill jag det så jag tror verkligen det är rätt för mig. Först och främst måste jag läsa upp en hel del betyg som jag inte har med mig från gymnasiet så jag har varit på några möten under veckan om det och skickade i fredags in en ansökan om att få börja läsa upp mina betyg på distans (för jag är inte redo att sätta mig i skolbänken fem dagar varje vecka än). Nu återstår att se om jag bli antagen vilket jag självklart hoppas på. Det blir ju en lite speciell process eftersom jag skulle komma in mitt i en termin men att läsa upp sina betyg är ju för det mesta ganska individuellt eftersom alla har olika ämnen och ligger på olika nivåer så för mig skulle det inte vara några problem att komma in mitt i terminen. Det är ju bara att jag behöver köra på lite snabbare för att hinna klart med allt innan terminen är slut men jag känner mig så taggad och jag är beredd att köra järnet. Det känns så roligt att jag ska läsa upp betygen för att komma vidare in på sjuksköterskeprogrammet.

Jag har världens bästa stöd i Mathias här hemma också så det här kommer jag såklart klara galant!

Det jag oroar mig för är engelskan för där är jag så fruktansvärt osäker men jag får bita ihop och ta mig igenom det för det är något som krävs för att bli behörig att söka till SSK.

 

Nu till något helt annat nämligen årstiden. Det kom lite som ett slag i magen när vi gick från sommar till höst över en natt. Löven faller gula till marken, det blåser och DET ÄR KALLT! Hur mycket ska jag behöva klä på mig för att inte frysa INNE. Jag har haft underställ på mig inne varenda dag sedan hösten slog till, två filtar och just nu har jag dragit på mig en tjock luvtröja från M's garderob. Vi försöker skruva upp elementen men ingen värme kommer, är det så att dem stänger av värmen i hyreshus över sommaren och sätter igång det någon gång när dem känner för det? Kan jag inte välja själv när jag vill att mina element ska ge mig värme? Om det nu är så att vaktmästaren eller hyresvärden (eller vem det kan tänkas vara) gör så, kan jag tycka att dem borde känna själva att det är tillräckligt kallt nu så det är nog dags att sätta igång värmen till sina stackars hyresgäster nu. Jag fryser i alla fall häcken av mig i denna kyla.

 

Och så har jag en sak till att säga. Det här med flyktingkrisen som pågår för fullt, det har väl ingen missat. En bild började spridas och det satte verkligen igång något i väldigt många människor, det blev väldigt blandade reaktioner. Jag har inte tänkt att uttala mig om detta, jag har min åsikt precis som alla andra men jag hade tänkt hålla det för mig själv. Men nu orkar jag inte vara tyst så jag kommer faktiskt att dela med mig av mina åsikter ändå. Men inte nu, det får bli i ett eget inlägg idag eller de närmaste dagarna.

 

Den här lägger jag upp till att börja med:

 

 

Tyvärr vet jag inget namn på det men det är i alla fall bägare gjorda av choklad och i är det hallon o chokladmousse. Så vi kan kalla det "Hallon och chokladmousse i chokladbägare". Det var väldigt gott men så maffigt. Kan lägga upp hela receptet någon dag :) 

Nu blir det Idol. 

Idag har jag haft min allra bästa vän vid min sida i fyra år. Den personen stöttar mig och håller mig om ryggen genom allt i livet, står alltid beredd att ta emot mig om jag faller. En underbar, fantastisk och världens finaste person. Nämligen min pojkvän, älskling, livskamrat och sambo. Han är en otrolig person och utan honom hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag, jag vågar inte ens tänka på vart och vad jag hade varit om han inte hade kommit in i mitt liv. Jag älskar min Mathias mer än vad jag visste var möjligt! 

Hela mitt liv vill jag spendera med honom ♥ 

 

Lördags förmiddag åkte vi till Motala för att spendera en natt på hotell. På onsdag har vi varit tillsammans i fyra år och det valde vi att fira i helgen, dessutom i samma stad som vi träffades första gången och där vi även hade vi första lägenhet tillsammans. Det var en speciell känsla att komma tillbaka dit, redan när vi klev av tåget så kände jag massa glädje. Insåg inte förrän då hur mycket jag saknar Motala. Vi skulle checka in kl 14, men var framme strax efter kl 13 så vi gick runt i stan och kollade in olika förändringar som gjorts sedan vi flyttade därifrån för nästan exakt ett år sedan, för vi flyttade till Göteborg den 31 augusti. Det var ganska mycket som hade förändrats men även mycket som var sig likt. 

Kl 14 checkade vi äntligen in och vi fick ett jättefint och mysigt rum, på näst högsta våningen så vi hade bra utsikt. Tyvärr var vädret inte fint men det gjorde faktiskt ingenting för vi fokuserade bara på varandra, njöt och kopplade bort vardagen - vad gör då lite regn? 

När vi checkat in gick vi till bussen för att åka och hälsa på M's mormor en stund. Efter det åkte vi till M's morfars grav som var jättefin och så åkte vi förbi utanför vår gamla lägenhet. 

Väl på hotellet igen så slappnade vi av med varsin kopp varm choklad och kakor som fanns gratis att ta när man ville, så underbart. 

Senare på kvällen klädde vi om för att gå och äta på en restaurang där även åt på när vi firade vår 1-års förlovningsdag. Det var så gott och vi satt kvar länge under värmelampan som satt i taket, så mysigt. När vi gick hem öste regnet ner och vi frös när vi kom upp till hotellet igen, då var det såklart jättemysigt att krypa ner i sängen och värma sig. 

På söndagsmorgonen var det dags för hotellfrukosten och jag bara älskar (!!) hotellfrukost, det är den bästa frukosten som finns! Även där satt vi kvar och njöt länge. Efter det hann vi med varsin kopp varm choklad och kakor på rummet igen innan vi skulle checka ut kl 12. Vi avslutade med lunch på Subway innan vi hoppade på tåget kl 13. Hem kom vi ungefär halv fyra och på kvällen gjorde vi tacos och kollade på Under the Dome på Netflix. 

 

Jag älskar min Mathias så mycket! Han är min stöttepelare i livet, han är min bästa vän. Jag är så lycklig att jag får dela mitt liv med honom ❤️ 

Jag känner mig så oerhört orkeslös. Kan knappt stå på benen utan att det känns som att jag ska falla ihop i en hög på golvet. Har ingen matlust och orkar inte äta men det gör jag ändå för att jag måste. Fryser gör jag också och känner mig väldigt sjuk. 

På sistone har jag känt att vissa saker är meningslösa. Jag spenderar hela dagarna i soffan och tittar på tv och känner att saker däromkring är en börda. Det som vanligvis är en självklarhet varje dag såsom att gå på toaletten, gå till köket och äta... Det har på sistone blivit som bördor för mig. Jag orkar inte resa på mig från soffan längre. För ett tag sedan ville jag verkligen ta tag i träningen, gå ut på promenader till att börja med. Det gick väl sådär, men någon promenad blev det då och då. Men nu, jag orkar inte. Det känns för mycket begärt att gå utanför dörren. 

 

Inom mig växer det ilska och förtvivlan just nu - på människor som inte kan visa respekt för andra, strävar efter att såra och trycka ner andra, säger nedvärderande ord utan någon som helst eftertanke, människor som har alldeles för mycket åsikter om hur andra ska leva sitt liv. 

Jag blir fruktansvärt stressad och ledsen av sådana människor. När jag för en gång skull har en plan över hur jag ska kunna uppfylla en dröm jag har i mitt liv så kan inte jag fokusera på det eller ens genomföra det alls om någon vill tro sig ha rätten att banka i mig att jag inte skulle klara av det, att det är en dålig idé och att jag kommer få lägga en jäkla massa jobb på det om jag ska uppnå det. Jag vet att jag skulle kunna klara det med rätt sorters människor och stöttning runtomkring mig, jag vet att det är en jättebra idé och jag är väl medveten om att det krävs en himla massa jobb från mig för att jag ska nå dit - Men jag vill nå dit och vad säger att jag inte är villig att kämpa för det? Man inser sina egna misstag i livet och det vill även jag. Om jag ska ge upp något jag vill bara för att jag får höra att jag inte skulle klara av det, så vet jag inte om jag kanske i själva verket hade klarat det alldeles galant om jag bara hade försökt. Jag måste lära mig att ingen annan får ta kontrollen över mitt liv, att det är jag som bestämmer och det är jag som måste få inse själv om det jag gör fungerar eller inte. Om jag mot all förmodan inte skulle klara av att uppfylla min dröm så är det så, men då är det jag som insett det och då vill jag inte att någon säger "vad var det jag sa?" till mig. 

Om jag får höra att jag inte klarar av något så kommer det ju självklart bli svårare för mig att uppnå det, just för att jag kommer ha det i baktanken hela tiden och då kommer jag känna sådan prestationsångest att det kommer sluta med att jag inte klarar det. 

 

Som ni vet så hoppade jag av gymnasiet förra sommaren. Jag tog det beslutet med ett stort stöd främst från min pappa och Mathias. Det var aldrig någon åsikt om det från deras sida, det var bara stöttning och dem höll mig om ryggen under hela processen, dem förstod varför jag valde att avbryta mina studier på gymnasiet och dem förstod att det var det rätta för mig att göra. Jag ångrar inte att jag hoppade av för jag mådde så psykiskt dåligt att det inte fanns en chans för mig att stanna kvar och fullfölja studierna. Ett sätt som eventuellt hade fått mig att klara det skulle vara om jag fått möjligheten att få göra det på distans, men det var något jag frågade om men den lösningen finns inte att tillgå på gymnasiet. Så då fanns det bara en väg ut och det var att hoppa av. Vissa tycker att jag gjorde ett stort misstag och att jag inte var tillräckligt stark för att kämpa mig igenom det, men jag kommer aldrig se det som ett misstag och jag tycker att man är så mycket starkare om man vågar ta steget ur något så dåligt. 

När jag gick i nian (tror jag det var) så var det en person jag känner som hoppade av gymnasiet och jag förstod inte varför, jag var precis klar med NIO ÅR på grundskolan och då förstod jag inte varför man hoppade av gymnasiet när det är tre år. Idag vet jag varför och jag förstår. Jag vet att det var fel av mig att ifrågasätta, men det här fick jag höra från samma person innan jag börja gymnasiet själv: "du kommer aldrig klara gymnasiet". Det fanns med mig under hela tiden jag gick på gymnasiet, det var inte dem orden som fick mig att hoppa av men det var bland annat dem orden som gjorde att jag kände mig misslyckad när jag skulle ta beslutet. Idag känner jag mig inte misslyckad för mitt beslut längre, för jag vet att det var rätt för mig. Men dit jag vill komma är att få folk att förstå hur hårt ord kan slå på en människa oavsett om de orden inte är något stort för dig. Tänk dig för några extra gånger innan du säger något. Och åsikter har alla, även jag, men ibland får man välja att bara hålla tyst. Om du inte tror att jag kan klara att uppfylla mina drömmar så lämna gärna det till mig att upptäcka, rasera inte det jag byggt upp med onödiga ord. 

 

Jaha, det här blev visst ett längre inlägg än vad jag hade tänkt från början. Men ibland behöver man ventilera och idag blev det här. 

I helgen har jag och Mathias bokat en hotellnatt på annan ort. Det ska bli så skönt att komma bort, bara jag och Mathias. Bara vara och njuta. Försöka tänka på annat, hoppas att jag får tillbaka en del livsglädje för det är det tragiskt nog dåligt med nu!