Jag kom precis på att jag glömde visa jackan som jag beställde i fredags. Här är den: 

Fredagen den 12 september åkte jag till mamma och min lillebror. Jag kände att jag behövde åka dit i ett par dagar och bara vara. Jag åkte ensam pga att vi inte hade råd att åka både jag och Mathias. Det är ju faktiskt bra för ett förhållande att vara ifrån varandra ibland, så vi fick se det så. Jag var väldigt nervös eftersom jag inte vill vara ensam, men det skulle jag vara i mer än fyra timmar. I en full buss. Med massa främmande människor. Men allt gick bra, med undantag för en försening på nästan en kvart så jag fick springa till nästa buss som var på håret att jag höll på att missa. I så fall hade jag fått vänta nästan en timme på nästa buss. Ensam... Men så blev det ju inte och det var väldigt tur! 

Det var en bra vecka. Vi gjorde inte så mycket egentligen, vi umgicks och bara hade det bra. Jag behövde verkligen dem dagarna där. På onsdagen åkte jag tillbaka till Göteborg med tårar i ögonen. Mamma var på jobbet när jag åkte och vi hann bara med ett kort ''hej då'' på morgonen innan hon åkte till jobbet. Min lillebror hade skadat foten på idrotten dagen innan så han var hemma från skolan på onsdagen så honom hann jag umgås med på dagen innan jag åkte. Det var så jobbigt att åka därifrån. 

 

Lördagen den 20 september kom pappa till Göteborg och vi gick på stan i flera timmar. Gick i affärer, åt mat, fikade, pratade... Hittade massa intressanta affärer som jag absolut skulle gå in i igen. När jag skulle åka hem så skulle Mathias komma med bussen till stan och möta mig, för jag visste varken vilken buss jag skulle ta, vart jag skulle gå på eller vart jag skulle gå av. Jag ringde honom innan men då gick bussen precis så han hann inte åka med den och det var ett tag tills nästa buss gick, då bestämde vi att jag skulle åka själv och han förklarade när jag skulle trycka på stopp och gå av. Jag och pappa gick runt och letade efter rätt busshållsplats där jag skulle gå på, det tog ett tag kan jag säga och vi frågade folk vart vi skulle men ingen visste riktigt. Tillslut hittade vi rätt, bussen kom, jag gick på, jag gick av och där stod Mathias och väntade på mig. Jag var så rädd hela vägen, men det gick bra. Var nöjd när jag gick av bussen och insåg att jag faktiskt klarade det. 

När jag kom hem så kände jag mig alldeles orkeslös, så jag somnade tiden den kvällen. Jag misstänkte att det var för att jag hade gått så länge. Men icke, jag blev sjuk. Och inte lite sjuk heller, jag är fortfarande förkyld men annars har det gått över. Hela veckan har jag gått runt här som en zombie. 

 

I helgen har jag och Mathias varit ensamma. Hans föräldrar har varit i Stockholm och sprungit Lidingöloppet. 

Vi har ätit tacos, varit på stan, haft fredagsmys och tittat på Idol och haft det jättebra. 

Idag åkte vi in till stan för jag skulle visa honom alla affärer som jag upptäckte när jag var där med pappa, men jag hittade bara en affär av alla jag letade efter. Tillslut gav vi upp letandet och gick på byxjakt till Mathias, men hittade bara svindyra, så det var inte värt det trots att han verkligen behöver. Vi får leta vidare någon annanstans. En av anledningarna till att vi från första början bestämde oss att åka in dit var för att jag skulle till en affär som jag helt och hållet glömde bort att jag skulle till, det kom jag på när vi redan var hemma igen. Typiskt! 

 

Ikväll ska jag göra ingenting, bara ta det lugnt. Har haft en konstig värk i magen i ett par dagar som jag tror beror på oro, så det är väl det bästa att bara ta det så lugnt det går. 

I morgon tror jag att jag ska dra med mig M till Honeycomb som jag trånat efter så länge men aldrig tagit mig till att gå dit och smaka. Någon som varit där? 

 

Om jag orkar så lägger jag upp ett par recept ikväll, annars gör jag det i morgon. Om jag inte redan lagt upp det tidigare, men det tror jag inte. Kollar det först. Håll utkik! 

 

Nu börjar jag äntligen gå mot friskare tider... Hoppas jag... Jag är fortfarande förkyld och hostar något förskräckligt, riktigt torrhosta är det och det är så himla irriterande. Halsen har sina perioder, men det är mycket bättre än för några dagar sedan då jag hade så ont så jag knappt kunde prata. Färgen i ansiktet har kommit tillbaka och jag känner något mer ork om dagarna. Jag har nu varit sjuk i en hel vecka och jag är så trött på det... Frågan är om förkylningen hinner försvinna innan den kommer tillbaka igen med tanke på vädret - kraftig blåst och hur kallt som helst. Beställde en höstjacka igår så den borde komma i början av nästa vecka, så då slipper jag frysa lika mycket som nu när jag tvingas gå runt med min tunna, tunna vår/sommarjacka. Det går heller inte att ha så tjocka tröjor under heller så kallt blir det kan jag säga. Men jag har ju inte varit ute i kylan så mycket nu i veckan när jag varit så sjuk, mest korta stunder för att ta åt mig lite frisk luft. 

Jag hoppas verkligen att jackan passar. Jag tog mått som stod på hemsidan för att kunna se vilken storlek man skulle ha och jag låg inte bara på en storlek men mest på S, så jag tog en S. Risken finns att jag får byta till en M och då får jag ju vänta ännu längre, men det är ju klart att jag måste kunna ha jackan så hellre vänta lite längre för att få rätt storlek än att inte ha någon värmande jacka alls. 

Jag har hittat en väst som jag så himla gärna vill ha. Har visat den för Mathias hur många gånger som helst, för att han kanske tillslut ska säga att han vill köpa den till mig hehe ;) Jag tror jag börjar närma mig! 

 

Jag är väldigt trött nu och mår illa av någon anledning, så jag tänkte faktiskt ta och lägga mig nu. 

Vi hörs i morgon. Då ska jag berätta om veckan hos mamma, visa jackan jag beställde och annat jag gjort innan jag blev sjuk och så helgen som gått. 

Hejsvejs, 

 

Nu har jag gått och blivit sjuk. Attans, jag har inte lust att vara sjuk (vem har det liksom?). Jag har ingenting att passa om dagarna så att jag har blivit sjuk påverkar inget jobb eller så, men det är ju så himla jobbigt. 

Jag kände i lördags eftermiddag att jag började bli slut i kroppen och orkade ingenting. Några timmar senare började jag snörvla och blir täppt. I söndags kände jag att det bara blev värre och igår blev jag riktigt sjuk. Kallsvettig, förkyld, feber, ont i huvudet till och från, och inatt vaknade jag kl 03 av att jag knappt kunde andas och svälja. Mathias vaknade till och hämtade vatten till mig. Det blev lite bättre, men tog ett tag innan jag somnade om. Vaknade igen ungefär 6:30 av precis samma sak... 

Jag känner mig verkligen som en zombie idag. Bäddat ner mig i soffan med mitt täcke och kudde. Kollat på tv hela dagen och bara försökt att ta det lugnt. Jag har så fruktansvärt ont i halsen och när jag sväljer så känns det som att det kommer halvvägs ner i halsen bara, det är så obehagligt. Försökt dricka massor te med honung, äta halstabletter... Det hjälper ju inte, jag blir galen! 

 

Mathias är inte hemma tre dagar i veckan nuförtiden. Tisdag, onsdag och torsdag. På grund av ny aktivitet på Arbetsförmedlingen. Men han kommer ju hem på eftermiddagarna. Han ringde precis och sa att han har slutat nu, så nu är han hemma om ungefär 50 minuter. Skönt! 

 

När jag har lite mer ork så tänkte jag berätta om veckan hos mamma. Nu ska jag leta upp snytpapper till min förkylda näsa...

Senare ikväll ska jag försöka hålla mig undan, för M's föräldrar ska springa ett lopp i helgen, så det vore riktigt tråkigt om jag smittade dem! 

 

Fyra och en halv timme bussresa är inte det roligaste. Nu har jag åkt ungefär två timmar. Åker Bus4You så jag sitter i alla fall riktigt bekvämt. Bästa bussarna! Tyst, lugnt och skönt! 

Underhåller mig med musik i lurarna, äta plopp och dricka en ny cola - Coca Cola life. Första gången jag dricker den och den var faktiskt inte alls så dålig. Har läst mycket om att den inte är god, men jag tycker att den är helt okej :) 

Jag har länge funderat på det här med jobb. Jag är fruktansvärt rädd för att röra mig utanför, för mig, känt område. Känner jag inte till en viss del av stan så går jag helt enkelt inte dit, åtminstone inte ensam. Detta har ju också resulterat i att mitt jobbsökande begränsats. Jag har letat frenetiskt efter jobb jag kan söka i köpcentret som ligger 5 minuter cykeltid hemifrån. Självklart finns det massvis butiker därinne som jag kan gå till och lämna cv, vilket jag ska göra. Men inga jobb där är utannonserade. Idag kände jag att jag inte kan begränsa mig på det sättet, jag kan inte bara leta efter jobb som ligger några minuter från ytterdörren. Därför har jag nu bestämt mig för att jag ska öppna mig för jobb som ligger längre bort, men inte för långt bort. 

Med en viss skakning i handen och mycket rädsla sökte jag idag ett jobb som ligger ca 15 minuter körtid hemifrån. Eftersom jag ännu inte har något körkort så kommer det bli bussen som gäller om jag skulle få ett jobb där och med buss antar jag att det kommer ta en stund längre. 

Nu tänker ni säkert att jag är världens fegaste person. Och det skulle man kunna säga att jag är också. Jag är riktigt feg. Jag vågar inte utsätta mig för saker som jag känner mig osäker på, jag tar inga risker så att säga. Jag håller mig mer än gärna till situationer där jag har full kontroll på läget och där jag känner mig så säker som det bara går - helst säkrare än säkrast. Att veta att jag ska någonstans som ligger 15 minuter bort gör mig så himla osäker och rädd. Helst vill jag ha allt inom synhåll, nästan inom räckhåll. Svårt att förstå för många, det vet jag. Det kan låta så överdrivet, men för mig är det inte det. För mig är det verkligheten!

Det finns en anledning till att jag är så här osäker och så rädd. Jag har jobbat hårt med att komma över det och jag kämpar fortfarande med det. Just nu får jag ingen professionell hjälp vilket jag tidigare haft, men i samband med flytten bröts den kontakten för att påbörja en ny här, vilket inte har gjorts än då dem inte hört av sig som jag blev lovad att de skulle. Än så länge kämpar jag på egen hand... 

 

I fredags packade vi tills vi somnade ungefär. Vi tog en paus på ca 40 minuter den dagen, annars packade vi oavbrutet. Och så en kort paus till då kartongerna tog slut så vi var tvugna att åka och köpa flera. Den kvällen var det inte så svårt att somna kan jag säga. Vi var totalt slut. 

 

Lördagen bjöd inte på någon sovmorgon inte, utan alarmet ringde 05:45 och då var det bara att kravla sig upp och in i duschen, sedan äta frukost och efter det var det bara att sätta igång med det sista av packningen och börja städa. Om ni aldrig tidigare upplevt flyttstädning, längta inte! Det var bland det värsta - vi hade en lägenhet på ett rum och kök, 40 kvadratmeter - hur långt tid kan det ta liksom? Jo, hela dagen. 

M's föräldrar kom till oss kl 11 ungefär och då skulle vi egentligen vara så gott som klara så det bara var att bära ut alla grejer och åka. Men icke, vi blev kvar till runt kl 15-16. Sen började den långa resan till Göteborg. Vi packade in allt som skulle in i lägenheten och sedan åkte vi till förrådet och lämnade resten som skulle in där. Kl 21 knallade vi in på en pizzeria och åt. Strax efter kl 22 var vi tillbaka i lägenheten och då var det bara att gå och lägga sig. Jag hade så fruktansvärt ont i hela kroppen och var så himla trött så jag visste knappt vad jag hette. 

 

Vaknade på söndagen av att jag knappt kunde röra mig. Varenda liten kroppsdel värkte. Det var som att jag sprungit maratonlopp om och om igen utan paus. (Nu har jag aldrig sprungit ett maratonlopp och har inte en blekaste aning om hur det känns, men jag skulle kunna tänka mig att om man springer det om och om igen så har man jävligt ont dagen efter, eller vad tror ni?). Ont var precis vad jag hade. Men vad skulle jag göra, alla kartonger och möbler stod utspridda i lägenheten i en enda röra, så det var god tid att ta hand om allt det. Det höll vi på med halva dagen. Nu var det äntligen dags att slappna av. Ja, åtminstone i några timmar... 

 

...alarmet ringde på måndagen. Klockan var 07:00. Dags att göra i ordning sig för att åka tillbaka till Motala och finslipa det sista av städningen i lägenheten. Vi åt mat hos M's mormor och kl 16 kom hyresvärden för att besikta lägenheten. Vi hade missat lite här och där som vi fick göra om och sedan kom han tillbaka och godkände det. Vi kom från Motala vid kl 17:30-18:00 någon gång. Tillbaka i Göteborg strax innan kl 21:00. 

 

Och så blev det tisdag och vet ni vad? Nu var det faktiskt dags för vila. Nu kunde vi slappna av. Äntligen. 

 

Som ni förstår så har det varit hektiska dagar som varit den senaste tiden. Vi kämpade så in i norden med packningen och ändå hann vi inte i tid. Jag ska berätta att jag vissa dagar var så nära gråt och jag var så himla frustrerad. Jag var så stressad (eller VI var). 

Jag är glad att det är över men det kändes så jobbigt att lämna lägenheten. Det var mitt (och vårt) allra första egna hem. Det finns en speciell kärlek till den lägenheten just därför. Och det var inte en typisk första lägenhet, den var så fin och så perfekt. Många som skaffar sin första lägenhet får inte tag på mer än en med kokvrå istället för ett riktigt kök. Ens första lägenhet brukar man få ta mot sin vilja egentligen, just för att den brukar inte vara riktigt det man vill ha. Man får ta vad man får liksom. 

Men så var det inte med mig. Jag hittade drömlägenheten (tyckte jag då) med ett stort kök, ett stort rum, en stor hall. Den var så himla fin. Och då himla perfekt. 

Jag tycker fortfarande att den är jättefin, men det är inte lämplig för två personer. Men den kommer alltid att vara mitt första egna hem och därför kommer den alltid vara speciell. Det var svårt att lämna den bakom sig, samtidigt som det var skönt att lämna allt dåligt som hänt mig i Motala, bakom mig. Det var med mycket blandade känslor som jag såg Motala sakta försvinna bakom mig. 

Däremot gjorde jag det med en positiv inställning (så positiv jag kunde) och jag hoppas att den håller i sig, jag känner hur den ''glider ur min hand'' men jag försöker hålla fast vid att allt kommer att ordna sig snabbt. 

Första veckan har knappt gått och jag har redan upplevt en stor besvikelse. Det är en besvikelse jag gått runt och burit inom mig hela mitt liv som jag nu trodde skulle försvinna (trots få tvivel), men jag hade visst fel - den finns kvar. Lite större, lite vassare, lite ondare. Hur kunde jag tro att något som varat i nästan 19 år, skulle kunna försvinna bara sådär med en fingerknäppning? Så himla dum jag känner mig. 

 

Nu måste jag sluta skriva innan jag börjar gråta, 

Hörs imorgon, kanske