I fredags packade vi tills vi somnade ungefär. Vi tog en paus på ca 40 minuter den dagen, annars packade vi oavbrutet. Och så en kort paus till då kartongerna tog slut så vi var tvugna att åka och köpa flera. Den kvällen var det inte så svårt att somna kan jag säga. Vi var totalt slut. 

 

Lördagen bjöd inte på någon sovmorgon inte, utan alarmet ringde 05:45 och då var det bara att kravla sig upp och in i duschen, sedan äta frukost och efter det var det bara att sätta igång med det sista av packningen och börja städa. Om ni aldrig tidigare upplevt flyttstädning, längta inte! Det var bland det värsta - vi hade en lägenhet på ett rum och kök, 40 kvadratmeter - hur långt tid kan det ta liksom? Jo, hela dagen. 

M's föräldrar kom till oss kl 11 ungefär och då skulle vi egentligen vara så gott som klara så det bara var att bära ut alla grejer och åka. Men icke, vi blev kvar till runt kl 15-16. Sen började den långa resan till Göteborg. Vi packade in allt som skulle in i lägenheten och sedan åkte vi till förrådet och lämnade resten som skulle in där. Kl 21 knallade vi in på en pizzeria och åt. Strax efter kl 22 var vi tillbaka i lägenheten och då var det bara att gå och lägga sig. Jag hade så fruktansvärt ont i hela kroppen och var så himla trött så jag visste knappt vad jag hette. 

 

Vaknade på söndagen av att jag knappt kunde röra mig. Varenda liten kroppsdel värkte. Det var som att jag sprungit maratonlopp om och om igen utan paus. (Nu har jag aldrig sprungit ett maratonlopp och har inte en blekaste aning om hur det känns, men jag skulle kunna tänka mig att om man springer det om och om igen så har man jävligt ont dagen efter, eller vad tror ni?). Ont var precis vad jag hade. Men vad skulle jag göra, alla kartonger och möbler stod utspridda i lägenheten i en enda röra, så det var god tid att ta hand om allt det. Det höll vi på med halva dagen. Nu var det äntligen dags att slappna av. Ja, åtminstone i några timmar... 

 

...alarmet ringde på måndagen. Klockan var 07:00. Dags att göra i ordning sig för att åka tillbaka till Motala och finslipa det sista av städningen i lägenheten. Vi åt mat hos M's mormor och kl 16 kom hyresvärden för att besikta lägenheten. Vi hade missat lite här och där som vi fick göra om och sedan kom han tillbaka och godkände det. Vi kom från Motala vid kl 17:30-18:00 någon gång. Tillbaka i Göteborg strax innan kl 21:00. 

 

Och så blev det tisdag och vet ni vad? Nu var det faktiskt dags för vila. Nu kunde vi slappna av. Äntligen. 

 

Som ni förstår så har det varit hektiska dagar som varit den senaste tiden. Vi kämpade så in i norden med packningen och ändå hann vi inte i tid. Jag ska berätta att jag vissa dagar var så nära gråt och jag var så himla frustrerad. Jag var så stressad (eller VI var). 

Jag är glad att det är över men det kändes så jobbigt att lämna lägenheten. Det var mitt (och vårt) allra första egna hem. Det finns en speciell kärlek till den lägenheten just därför. Och det var inte en typisk första lägenhet, den var så fin och så perfekt. Många som skaffar sin första lägenhet får inte tag på mer än en med kokvrå istället för ett riktigt kök. Ens första lägenhet brukar man få ta mot sin vilja egentligen, just för att den brukar inte vara riktigt det man vill ha. Man får ta vad man får liksom. 

Men så var det inte med mig. Jag hittade drömlägenheten (tyckte jag då) med ett stort kök, ett stort rum, en stor hall. Den var så himla fin. Och då himla perfekt. 

Jag tycker fortfarande att den är jättefin, men det är inte lämplig för två personer. Men den kommer alltid att vara mitt första egna hem och därför kommer den alltid vara speciell. Det var svårt att lämna den bakom sig, samtidigt som det var skönt att lämna allt dåligt som hänt mig i Motala, bakom mig. Det var med mycket blandade känslor som jag såg Motala sakta försvinna bakom mig. 

Däremot gjorde jag det med en positiv inställning (så positiv jag kunde) och jag hoppas att den håller i sig, jag känner hur den ''glider ur min hand'' men jag försöker hålla fast vid att allt kommer att ordna sig snabbt. 

Första veckan har knappt gått och jag har redan upplevt en stor besvikelse. Det är en besvikelse jag gått runt och burit inom mig hela mitt liv som jag nu trodde skulle försvinna (trots få tvivel), men jag hade visst fel - den finns kvar. Lite större, lite vassare, lite ondare. Hur kunde jag tro att något som varat i nästan 19 år, skulle kunna försvinna bara sådär med en fingerknäppning? Så himla dum jag känner mig. 

 

Nu måste jag sluta skriva innan jag börjar gråta, 

Hörs imorgon, kanske