Robban ❤️
Publicerat den
Alla ljus är tända bara för dig <3
Jobbig dag idag, begravning för en av världens finaste personer.
Jag är otroligt tacksam för att jag fick äran att lära känna dig, att ha dig i mitt liv.
Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta, genom hela livet!
Din begravning var så fin och jag tror att du satt där någonstans och tittade på oss alla som var där och gav dig all vår kärlek, det förtjänar du!
Du är så saknad <3
Förbannade svamp
Publicerat den
Jag blir så fruktansvärt arg på mig själv när jag låter mig påverkas negativt och dras ner av andras åsikter. Jag suger åt mig som en svamp av allt som folk tycker och tänker om mig. Det är ju jättebra så länge det är positivt, men även det negativa sugs med lika lätt och det är desto värre.
Jag har otroligt dålig självkänsla och självförtroende - jag tycker aldrig att jag duger, att jag räcker till, att jag är bra som jag är. Självklart blir det inte ett dugg bättre när människor använder mig som ett slags bollplank och tror att jag kan ta hur många "slag" som helst - och säger jag att jag inte klarar mer, ja då gör jag fel.
Sparka inte på den som redan ligger, är ju ett ordspråk som passar in här.
Jag bestämmer mig själv för gång på gång att jag ska stänga ute det som gör mig ledsen. Att jag ska fokusera helhjärtat på det som gör mig glad och får mig att må bra. Nästa sekund kommer en åsikt från något håll och jag förvandlas återigen till den där förbannade svampen.
Jag är också en sådan person som vill dela med mig av min glädje, är jag glad för något så vill jag visa det och bara bubbla ut. Men vet ni vad? Då gör jag fel. Här ska jag inte komma och vara glad. Det måste ändras på. Vips, förvandlad till svampen ännu en gång.
Massor av drömmar och mål i mitt liv finns i mig som bara ligger och väntar på rätt tidpunkt att få uppfyllas, men självklart ska jag inte få ha dem ifred utan att klankas ner på. Det är många av mina drömmar som gått i tusen bitar just på grund av andras åsikter. "Det kommer du aldrig klara" "Det kommer du inte trivas med"... Ok, men jag kanske skulle kunna få testa mina vingar och avgöra själv vad jag klarar av och vad jag tycker är roligt eller inte.
Om någon säger till mig att jag inte skulle klara av en sak så kommer jag inte klara av det för då är det inborrat i mitt huvud att någon säger att jag inte kommer klara det och då intalar jag mig det själv också. Fast att jag försöker och stänga det ute så finns det alltid i mitt huvud att jag inte klarar av det. Det förstör så otroligt mycket! Som sagt, jag suger åt mig som en svamp.
Jag jobbar stenhårt för att mitt liv ska komma i rullning igen, att jag ska kunna stänga ute allt negativt, att jag ska kunna tro på mig själv. Men jag kommer aldrig någonsin komma framåt eller nå mina mål och drömmar om folk bara mal på och överöser mig med negativa saker istället för att stå vid min sida för att pusha och stötta. Intala mig att jag kan och jag duger, jag är bra precis som jag är och jag räcker faktiskt till. Ge mig en chans!
Vad betyder julen för dig?
Publicerat den
För ett par månader sedan började jag läsa en blogg som skrivs av Thomas och Thess Järvheden. Jag satt en morgon och kollade på Nyhetsmorgon och just den morgonen var dem med och pratade om sin blogg och då var jag bara tvungen att kika in och läsa lite vad dem skrev, därefter har jag fastnat. De skriver om deras vardagliga familjeliv, jag kan egentligen inte relatera till det dem skriver då jag inte har barn och därmed inte lever ett sådant familjeliv som de gör som har barn. Fast dem skriver på ett väldigt roligt sätt så därför kan jag inte slita mig. Hur som helst så läser jag en himla massa bloggar i princip varje dag och däribland finns dem.
Det jag vill komma till är att idag läste jag ett inlägg om julen (länk: http://www.familjeliv.se/blogg/vuxenkrux/2014/12/17/sluta-saga-bortskamda-unge/), vilket jag faktiskt kunde relatera viss del till. Fortfarande handlar det ju om barn, men de skriver också om just julen och där kan jag känna igen mig.
Jag totalt älskar julen, det är min absoluta favorithögtid och jag håller hårt på att det ska firas med släkten. Alla jular jag kan minnas har firats med släkten på mammas sida. Mormor och morfar, moster med familj, tre av mina morbröder med familjer och däribland kusiner. Och så mina syskon, mamma och mammas dåvarande man Kenneth som funnit med större delen av mitt liv och än idag är han min extrapappa som jag står nära, firar fortfarande jul och födelsedagar med, ställer ALLTID upp för mig! Han är en fantastisk människa och extrapappa <3
Julen betyder väldigt mycket för mig och det är en tid som jag vill spendera med de jag älskar (nu för tiden är ju min älskade Mathias min familj också och firar självklart jul med oss) och det ska vara glada miner och inget bråk, då är hela julen förstörd.
Däremot har jag en fruktansvärd prestationsångest inför jul - främst med julklappar och klädsel.
Jag blir nästan aldrig nöjd med julklapparna jag köper till folk, jag tror alltid att de ska bli besvikna och vill i de flesta fall alltid köpa mer, mer, mer. Men det kan jag ju självklart inte, för jag har ju inte obegränsat med pengar. Så när julafton kommer har jag ofta en klump i magen för jag är bombsäker på att ingen kommer bli nöjd med sin julklapp från mig (oss). Nu säger ju de flesta att dem absolut blev nöjda eller att de inte ens hade behövt någon julklapp, men jag känner mig alltid osäker. Och att de inte behöver julklapp går jag aldrig på, klart jag ska köpa julklappar till folk annars skulle jag känna mig elak.
Värsta prestationsångesten får jag när det är dags att köpa julklapp till min lillebror, 12 år för närvarande. Liksom, vad köper man till en 12-årig kille som önskar sig ett Playstation 4, en ny dator och en Bugatti Veyron? ;)
Det tar alltid längst tid att komma på vad man ska köpa till honom. Han är absolut inte kräsen och blir glad för i princip allt så egentligen ska det inte vara så himla svårt, men jag vill alltid göra honom så otroligt glad och lycklig så därför vill jag köpa det absolut bästa av det bästa till honom. I och för sig så blir han alldeles till sig av lycka när vi kommer och det känns riktigt bra i systerhjärtat. Fina, älskade lillebror <3
Och så tillbaka till deras blogginlägg som jag länkade till tidigare... De skriver om att man nog skulle kunna dra ner på julklappar, för det mesta köper man ju faktiskt väldigt många julklappar (om man har pengar till det, själv köper jag oftast en till varje person, men det beror på från jul till jul). Men det är något jag kan hålla med om, man behöver ju faktiskt inte överösa sina barn t.ex. med massor av dyra julklappar. Självklart ska man köpa julklappar, men personligen tycker jag att man kan skippa den där iPaden till sin 6-åring eller hur långt ner i åldrarna det har gått nu. Jag dömer ingen om man gör det, men det är min personliga åsikt och det är något JAG inte skulle göra.
När jag skaffar barn så vill jag introducera dem att jul handlar om gemenskap och inte bara om julklapparna. Jag vill också att mina barn ska växa upp med samma julfirande som jag växt upp med, alltså med släkten. Det har jag alltid sett som något väldigt värdefullt att jag fått växa upp i.
Däremot kan jag faktiskt erkänna att jag på julafton är väldigt otålig när det gäller att vänta på julklapparna, har alltid varit och är fortfarande - men det är naturligt. Fast jag är ändå väldigt mån om att fira jul i gemenskap och ha riktigt roligt.
Hur firar du jul och vad betyder julen för dig?
Jobbfunderingar
Publicerat den
Jag har länge funderat på det här med jobb. Jag är fruktansvärt rädd för att röra mig utanför, för mig, känt område. Känner jag inte till en viss del av stan så går jag helt enkelt inte dit, åtminstone inte ensam. Detta har ju också resulterat i att mitt jobbsökande begränsats. Jag har letat frenetiskt efter jobb jag kan söka i köpcentret som ligger 5 minuter cykeltid hemifrån. Självklart finns det massvis butiker därinne som jag kan gå till och lämna cv, vilket jag ska göra. Men inga jobb där är utannonserade. Idag kände jag att jag inte kan begränsa mig på det sättet, jag kan inte bara leta efter jobb som ligger några minuter från ytterdörren. Därför har jag nu bestämt mig för att jag ska öppna mig för jobb som ligger längre bort, men inte för långt bort.
Med en viss skakning i handen och mycket rädsla sökte jag idag ett jobb som ligger ca 15 minuter körtid hemifrån. Eftersom jag ännu inte har något körkort så kommer det bli bussen som gäller om jag skulle få ett jobb där och med buss antar jag att det kommer ta en stund längre.
Nu tänker ni säkert att jag är världens fegaste person. Och det skulle man kunna säga att jag är också. Jag är riktigt feg. Jag vågar inte utsätta mig för saker som jag känner mig osäker på, jag tar inga risker så att säga. Jag håller mig mer än gärna till situationer där jag har full kontroll på läget och där jag känner mig så säker som det bara går - helst säkrare än säkrast. Att veta att jag ska någonstans som ligger 15 minuter bort gör mig så himla osäker och rädd. Helst vill jag ha allt inom synhåll, nästan inom räckhåll. Svårt att förstå för många, det vet jag. Det kan låta så överdrivet, men för mig är det inte det. För mig är det verkligheten!
Det finns en anledning till att jag är så här osäker och så rädd. Jag har jobbat hårt med att komma över det och jag kämpar fortfarande med det. Just nu får jag ingen professionell hjälp vilket jag tidigare haft, men i samband med flytten bröts den kontakten för att påbörja en ny här, vilket inte har gjorts än då dem inte hört av sig som jag blev lovad att de skulle. Än så länge kämpar jag på egen hand...
2013-06-26
Publicerat den
Nu har vi varit hemma sen i söndags, efter en veckas äventyr innehållande tripp till Stockholm och besök hos mormor och morfar med midsommarfirande, träffat släkt och massa annat kul :)
Men sagt är vi hemma nu och har tänkt stanna här ett tag innan det blir något nytt äventyr.
Idag har jag hämtat ut mitt paket från Nelly.com, med två byxor och en tröja. Dock passade inte ett av byxorna så ska skicka tillbaka dem, men de andra passade fint :)
Har även betalat massa räkningar precis och det...sved på kontot, kan man säga :( Men tyvärr är det något man måste göra, dock inte alla i min ålder, men jag måste då jag bor i egen lägenhet och får spara ihop mina egna pengar och betala mina egna räkningar.
När man bor hemma hos sina föräldrar tar man ofta för givet att det man vill ha, har mamma och pappa pengar till. Vill man ha ett par nya byxor, så har mamma och pappa råd med det. Vill man ha det lite godare brödet som är lite dyrare, istället för det billigare och helt okej brödet, så kan mamma och pappa köpa det. (Dock vill jag tillägga att jag är uppfostrad till att vill jag ha något speciellt utöver det vanliga, så får jag spara till det själv.) Men jag erkänner också att jag ibland tagit för givet att mina föräldrar kan köpa extra saker BARA för att jag ville ha det.
Idag, när jag bor hemifrån (sedan 16-års ålder), så VET jag att man inte alltid kan köpa allt man vill ha. Man MÅSTE spara för att kunna köpa en viss sak man så gärna vill ha. Jag är en person med inte så mycket tålamod, så jag är ganska dålig på att spara till något som kostar mycket och tar lång tid att spara till, men det lär man sig med tiden. Samtidigt är jag ganska snål och velar oftast väldigt länge om det är värt att lägga pengar på det eller inte. Och jag får panik när jag hamnar på en viss summa på kontot, en summa som en i min ålder som bor hemma säkerligen inte skulle få panik över...
Jag är väldigt tacksam för att min mamma och pappa lärde mig redan när jag bodde hemma, att om man vill ha något så får man spara till det. Det har hjälpt mig när jag inte längre bor hemma. Jag tänkte aldrig på det då, att det skulle hjälpa mig så pass mycket i framtiden, som det faktiskt har gjort. Jag är evigt tacksam! ♥
Ibland hör jag personer i min ålder klaga över att dem inte har råd med en viss tröja eller byxor, eller vad det kan vara. Vissa får både studiebidrag, underhållsbidrag OCH pengar av sina föräldrar till allt mellan himmel och jord, så fort de vill roa sig enbart för sin egen skull. Varje gång vill jag säga till den/dem att testa att bo hemifrån och enbart leva på den ytterst lilla summan man får som student, som ska räcka till hyran, elkostnad, telefonräkning, tv och allt vad man kan tänkas ha. Då är det knappt talan om tröjan eller byxorna man så gärna vill ha, fest varje helg om man nu tycker sånt är roande eller gå på bio titt som tätt. Sedan kan vi tala vidare om hur det är att inte ha råd med allt man vill ha!
Blä.
Publicerat den
Vill stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp allt jobbigt. Alla klumpar i magen som ligger där och bara blir större och större. Frågan är om jag ska ge upp eller låta klumparna fortsätta växa och allt växer upp mot halsen. Andas...andas... Försöker... Kan inte... Andas, nej det går inte...
Bägaren rinner över. Den har redan runnit över. Går det ens att förstå hur jag känner om man inte befinner sig inne i min kropp? Nej, det går inte. Det är alldeles för jobbigt.
Undrar varför jag ens skriver det här och försöker berätta i skolan. Dom kan ändå inte veta hur illa det är och hur dåligt jag mår. Hur paniken skjuts genom min kropp flera gånger dagligen då jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag får ångest och vill springa och skrika. Och gråta. Dom tror att det hjälper att prata om det. Fast... nej, det har gått en aning längre än så.
Jag ursäktar för detta inlägget här, vet inte ens varför jag skriver det här, men eftersom ingen läser min blogg ändå, så varför inte skriva av mina tankar här... Så, ja... Men om det är någon som ser och läser detta: Jag ber om förlåtelse. Det är ingenting som ska läggas på någon annan. Bara de som orsakat allt, därmed inga namn. Ingen nämnd, ingen behöver skälla på mig... Nä, skitsamma. Godnatt... eller ngt :(
.
Publicerat den
jag vet inte vad ska tro längre. det känns fel, men ändå så rätt. helvete. eller nej det känns inte alls fel. bara rätt. men jag vet ändå inte vad jag ska tro. det känns som att något inte står rätt till och jag skulle gärna vilja veta vad och varför. jag vet inte vad jag ska göra. helvete. :'(
ignorerad, ensam och deppig - mår sämst!
Publicerat den
gårdagen var bra, men ändå jobbig. känner att de mesta bara är jobbigt och känns fel. jag känner mig ignorerad av vissa och väldigt ensam. jag är sjukt deppig, men jag är dålig på att visa känslor sometimes. och även på att prata om saker och ting som jag tycker är jobbiga, men men, sådan e jag. och jag kan inte styra över hur jag tycker, tänker, känner och allt.. fast jag för tillfället skulle kunna ge mycket för att styra över mina känslor osv..
kanske vore det bäst om jag stängde in mig någonstans ett tag, fast det skulle inte fungera för då skulle jag känna mig xtremt ensam och då kommer jag tänka ännu mer på allt jobbigt och då blir det ännu jobbigare.
bättre kanske att göra ngt som får mig att tänka på annat?!
jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till just nu - i motala sitter jag inne, har inte ngt att göra... vilket gör att jag tänker, och då blir det jobbigt :( i överum, har jag kompisarna och jag är glad när jag är med dom, men jag kan inte vara här hela tiden, fast jag skulle vilja ägna så mycket tid till kompisar och släkt, som möjligt.
stort tack till ellinor, som orkade med mig igår. och lyssnade på mig när jag ville prata. betyder enormt mycket ♥
mitt i min ensamhet och min xtremt jobbiga deppiga period, kryddar jag på med massa musik, som just nu är en del tröst för mig. jag avgudar musiken - alltid - men mest av allt när jag är deppig då jag använder den för att - avreagera mig, tröst, eller bara försöka att tänka på annat - vilket fungerar bra, oftast!
jag lyssnar sönder dessa låtar just nu!! ♥
SIMON ERICSSON
VERONICA MAGGIO
MEDINA
Ta er tid att läsa hela texten, snälla!
Publicerat den
Har precis kollat klart på ett avsnitt av ''det blir bättre'' som i det avsnittet handlade om Peter Jöback. Han berättade om sin barndom och sin svåra uppväxt.
Jag har sett ett annat avsnitt av ''det blir bättre'' förut, där Magdalena Graaf berättade om när hon blev misshandlad av sin man och deras son Isak, som inte var alls gammal då, fick leva med synen av slagen han sett sin mamma få utstå. Jag har även läst boken hon skrev som heter ''det ska bli ett sant nöje att döda dig''
Jag blev själv väldigt tagen av boken och kunde inte slita mig ifrån den när jag väl börjat läsa den. Jag är absolut inte den som läser frivilligt, och ger jag mig in i en bok, brukar det vanligtvis ta mig ganska lång tid att ta mig igenom den, just för att jag inte är intresserad av läsning. Men Magdalenas bok fick mig verkligen att fastna. Jag läste och läste, tillslut var boken slut och det hade bara gått några få dagar. Under tiden jag läste hennes bok, kunde jag ibland se bilder framför mig hur det kunde gått till, det är både positivt och negativt. Positivt, då jag vet att boken är bra skriven och det är inte många författare som imponerar så på mig att jag fastnar så lätt, men Magdalena lyckades. Negativt, då det dök upp otäcka bilder ibland. Det är en stark bok med väldigt starka känslor.
Jag vet inte hur många gånger och hur länge jag satt och grät när jag läste boken, så ibland var jag faktiskt tvungen att verkligen tvinga mig själv att lägga ifrån mig boken ett tag och lugna ner mig. Helt sjukt!
Får ni chansen att läsa Magdalena Graaf's bok ''det ska bli ett sant nöje att döda dig'' så läs den så fort du kan.
Om du är som mig, så kommer du inte ångra dig.
Bara för att lägga in lite egna åsikter om just detta ämne som jag nu skrivit om i detta inlägg:
Misshandel, våldtäkter och sådana saker är bland det värsta jag vet. Jag kan personligen inte förstå, hur mycket jag än tänker, hur en människa kan vara så respektlös att man har själ att ge sig på en annan människa på det sättet. Det är så respektlöst, så det finns inte.
Alla människor ska ha rätt att leva ett bra och tryggt liv. Alla männsikor ska kunna gå ut när hon/han vill, utan att vara rädd att någon ska göra en illa. Alla människor ska kunna gå till skolan, utan att vara rädda för att bli mobbad eller kränkt på ett eller annat sätt. Likaså ska alla människor kunna gå till jobbet, utan att vara rädda för att bli kräkt eller utstött.
Sådana saker sker på de flesta arbetsplatser, på de flesta skolor och så vidare... Men jag tror att där det sker mest våld, är i hemmet. Jag kan slå vad om att det finns fler än man tror som utsetts för misshandel i hemmet. Kanske finns det flera stycken på din egen skola som går till skolan med ett leende på läpparna, men bakom masken döljer sig något du oftast aldrig ser. Där är hon/han ledsen och gråter elefanttårar, känner sig svag och ensam. Alla människor, ALLA, ska kunna känna trygghet.
Jag gick ut nian i år, och har de senaste halvåret gått och tänkt på det i stort sätt varje dag. Hur många är det egentligen som blev utsatta för våld i hemmet, som gick på min skola? Varför berättar dem ingenting för någon? Det finns ju många på skolan man kan prata med - lärare, elever och kurator. Jag förstod inte riktigt varför. Jag visste att det var flera som blev utsatta, men jag visste inte vilka och hur många de var.
Jag tänkte t.o.m på detta vissa kvällar när jag t.ex inte kunde sova. Jag kom då tillslut fram till att de utsatta inte berättar för någon, för de är så otroligt rädda. Kanske rädda för att det ska komma fram till föräldrarna och iom det få ännu mer stryk, eller något liknade. Jag vet fortf inte riktigt, men jag har min teori om det.
Våld i hemmet är så osynligt, så det blir så otroligt skrämmande.
Jag tycker personligen att allt detta är något att kämpa för. Sådant ska inte behöva existera i samhället.
50 barn tar livet av sig varje år, det är nästan ett barn i veckan.
Varje människa har rätt att leva!
