Jag känner mig så oerhört orkeslös. Kan knappt stå på benen utan att det känns som att jag ska falla ihop i en hög på golvet. Har ingen matlust och orkar inte äta men det gör jag ändå för att jag måste. Fryser gör jag också och känner mig väldigt sjuk. 

På sistone har jag känt att vissa saker är meningslösa. Jag spenderar hela dagarna i soffan och tittar på tv och känner att saker däromkring är en börda. Det som vanligvis är en självklarhet varje dag såsom att gå på toaletten, gå till köket och äta... Det har på sistone blivit som bördor för mig. Jag orkar inte resa på mig från soffan längre. För ett tag sedan ville jag verkligen ta tag i träningen, gå ut på promenader till att börja med. Det gick väl sådär, men någon promenad blev det då och då. Men nu, jag orkar inte. Det känns för mycket begärt att gå utanför dörren. 

 

Inom mig växer det ilska och förtvivlan just nu - på människor som inte kan visa respekt för andra, strävar efter att såra och trycka ner andra, säger nedvärderande ord utan någon som helst eftertanke, människor som har alldeles för mycket åsikter om hur andra ska leva sitt liv. 

Jag blir fruktansvärt stressad och ledsen av sådana människor. När jag för en gång skull har en plan över hur jag ska kunna uppfylla en dröm jag har i mitt liv så kan inte jag fokusera på det eller ens genomföra det alls om någon vill tro sig ha rätten att banka i mig att jag inte skulle klara av det, att det är en dålig idé och att jag kommer få lägga en jäkla massa jobb på det om jag ska uppnå det. Jag vet att jag skulle kunna klara det med rätt sorters människor och stöttning runtomkring mig, jag vet att det är en jättebra idé och jag är väl medveten om att det krävs en himla massa jobb från mig för att jag ska nå dit - Men jag vill nå dit och vad säger att jag inte är villig att kämpa för det? Man inser sina egna misstag i livet och det vill även jag. Om jag ska ge upp något jag vill bara för att jag får höra att jag inte skulle klara av det, så vet jag inte om jag kanske i själva verket hade klarat det alldeles galant om jag bara hade försökt. Jag måste lära mig att ingen annan får ta kontrollen över mitt liv, att det är jag som bestämmer och det är jag som måste få inse själv om det jag gör fungerar eller inte. Om jag mot all förmodan inte skulle klara av att uppfylla min dröm så är det så, men då är det jag som insett det och då vill jag inte att någon säger "vad var det jag sa?" till mig. 

Om jag får höra att jag inte klarar av något så kommer det ju självklart bli svårare för mig att uppnå det, just för att jag kommer ha det i baktanken hela tiden och då kommer jag känna sådan prestationsångest att det kommer sluta med att jag inte klarar det. 

 

Som ni vet så hoppade jag av gymnasiet förra sommaren. Jag tog det beslutet med ett stort stöd främst från min pappa och Mathias. Det var aldrig någon åsikt om det från deras sida, det var bara stöttning och dem höll mig om ryggen under hela processen, dem förstod varför jag valde att avbryta mina studier på gymnasiet och dem förstod att det var det rätta för mig att göra. Jag ångrar inte att jag hoppade av för jag mådde så psykiskt dåligt att det inte fanns en chans för mig att stanna kvar och fullfölja studierna. Ett sätt som eventuellt hade fått mig att klara det skulle vara om jag fått möjligheten att få göra det på distans, men det var något jag frågade om men den lösningen finns inte att tillgå på gymnasiet. Så då fanns det bara en väg ut och det var att hoppa av. Vissa tycker att jag gjorde ett stort misstag och att jag inte var tillräckligt stark för att kämpa mig igenom det, men jag kommer aldrig se det som ett misstag och jag tycker att man är så mycket starkare om man vågar ta steget ur något så dåligt. 

När jag gick i nian (tror jag det var) så var det en person jag känner som hoppade av gymnasiet och jag förstod inte varför, jag var precis klar med NIO ÅR på grundskolan och då förstod jag inte varför man hoppade av gymnasiet när det är tre år. Idag vet jag varför och jag förstår. Jag vet att det var fel av mig att ifrågasätta, men det här fick jag höra från samma person innan jag börja gymnasiet själv: "du kommer aldrig klara gymnasiet". Det fanns med mig under hela tiden jag gick på gymnasiet, det var inte dem orden som fick mig att hoppa av men det var bland annat dem orden som gjorde att jag kände mig misslyckad när jag skulle ta beslutet. Idag känner jag mig inte misslyckad för mitt beslut längre, för jag vet att det var rätt för mig. Men dit jag vill komma är att få folk att förstå hur hårt ord kan slå på en människa oavsett om de orden inte är något stort för dig. Tänk dig för några extra gånger innan du säger något. Och åsikter har alla, även jag, men ibland får man välja att bara hålla tyst. Om du inte tror att jag kan klara att uppfylla mina drömmar så lämna gärna det till mig att upptäcka, rasera inte det jag byggt upp med onödiga ord. 

 

Jaha, det här blev visst ett längre inlägg än vad jag hade tänkt från början. Men ibland behöver man ventilera och idag blev det här. 

I helgen har jag och Mathias bokat en hotellnatt på annan ort. Det ska bli så skönt att komma bort, bara jag och Mathias. Bara vara och njuta. Försöka tänka på annat, hoppas att jag får tillbaka en del livsglädje för det är det tragiskt nog dåligt med nu!