Dessa två veckor som gått sedan jag skrev sist, har mest bestått av gråt, förtvivlan och ilska. Jag har kämpat mot skolan för att få någon hjälp men det händer ingenting. Det finns faktiskt en gräns för hur länge man orkar med någonting som bara går emot en och för mig är den gränsen tyvärr nådd. Jag har (tyvärr, måste jag säga) lagt min dröm om att bli sjuksköterska, på hyllan ett tag. Min tanke är att ta upp det senare när jag känner att jag har styrkan att göra det, men just nu har jag inte den psykiska styrkan att fortsätta läsa upp alla de ämnen som jag behöver för att kunna söka till sjuksköterska. Jag har istället bestämt mig för att från och med nästa termin läsa klart det jag har kvar på min vårdutbildning från gymnasiet. Det kommer ta mig två terminer och jag är klar till nästa jul. Jag gör det för att jag vill jobba ett tag och få arbetslivserfarenhet och jag känner att jag inte har den styrkan nu som krävs för att sitta i skolbänken i fyra år till, utan vill jobba ett tag innan jag slänger mig in i det igen. När jag tar upp det igen vet jag inte, men jag är inte så himla gammal så det är absolut inte försent på många år. Jag försökte i alla fall vara lite smart och lade in några kurser som jag behöver för att få högskolebehörighet, kurser som jag känner att jag klarar av att ta mig an nu. Då kommer jag att ha två kurser kvar att läsa upp när jag känner mig redo, två kurser som jag inte känner att jag kan läsa just nu. 

Jag har velat fram och tillbaka med det här. Jag är väldigt lättpåverkad av andras åsikter som jag skrivit om tidigare, inte annorlunda den här gången. Jag har även denna gång varit ledsen för att jag inte kan få bestämma själv, att jag inte får göra det jag känner är rätt för mig just nu. Men, jag har den här gången gjort något som jag inte brukar - nämligen tänkt efter och lyssnat på mig själv. Vad vill jag? Vill jag stanna i något som inte känns bra för mig just nu? Vill jag göra något bara för att någon annan säger det? Jag har ställt mig själv frågorna och kommit fram till att jag vill göra det som är bäst för mig just nu. Jag vill inte jobba som undersköterska hela mitt liv men det behöver jag inte heller, för jag kan utbilda mig vidare senare när jag är redo. Men just nu, är det här bäst för mig. Jag har lyssnat på mig själv och jag har varit på möte för att planera om min studieplan från nästa termin. När jag kom till det mötet i tisdags så var jag fortfarande osäker på om jag verkligen gjorde rätt. Men jag höll huvudet högt och lät mig inte tveka när jag väl var där. Nästan en och en halv timme går och där sitter jag tillslut med alla papper framför mig. Klara och påskrivna. Av mig. DÅ slog det mig. Det här var rätt. Det var en sådan lättnad och i den stunden var det mycket vikt som föll från mina axlar. Jag är stolt över mig själv att jag tog det här valet för mig själv oavsett att jag visste att jag hade motstånd. Ingen annan har rätt att berätta för mig hur jag ska leva mitt liv, stötta mig eller inte, men tryck inte ner mig och få mig att tvivla på mig själv och mina val. JAG ville det här så jag gjorde det! Men sanningen är att jag aldrig hade vågat om jag inte hade mannen i mitt liv vid min sida ♥