En bit av mitt hjärta är trasigt. Det föll sönder den dagen. Dagen då vi fick reda på att du hittats. Du var inte vid liv. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte acceptera. Jag KUNDE inte acceptera. Varenda sekund väntade jag på att du skulle knacka på dörren igen. Varenda sekund väntade jag på dig. Att du fortfarande fanns kvar, att allt bara var en hemsk mardröm. Klart du levde, fanns inget annat alternativ för mig. Du levde, det visste jag. 

Men. Du var borta. Du levde inte. Jag blev helt knäckt. Jag var total förstörd och allt inom mig var trasigt. Jag grät alltid, förstod inte hur folk kunde le. I allt det här hemska, varför log folk? Så känslokallt. Tyckte jag. Men det är nog en naturlig känsla i den här situationen. Det tog lång tid innan jag kunde le igen, innan jag kunde skratta åt något. Det kändes bara så fel. Vad gjorde att jag hade rätten att le, skratta? Det var bara så fel. Tyckte jag. 

 

Under dessa fem år som gått har jag kämpat. Jag har kämpat med hur mycket som helst. Ångest, depressioner, social fobi, rädsla för allt, jag har gått perioder utan att äta... Men störst av allt - saknad. Jag har saknat. Jag har känt en förbannat smärtsam saknad. Dig, kära morbror. Jag har saknat dig! 

 

Det sägs ju att tiden läker alla sår. Men det är nog mer så att tiden lindrar. Det här såret kommer aldrig någonsin läka. Dessa fem år har gjort att jag kan skratta, jag kan le. Jag kan leva. Men oavsett hur många år jag kommer leva utan dig så kommer mitt sår aldrig att läka, försvinna. Aldrig kommer jag sluta tänka på dig, aldrig kommer jag sluta sakna dig. Och aldrig kommer jag sluta älska dig!