Nu är jag och Mathias landat hemma i lägenheten igen, efter 4 dagars äventyr till mamma. 

Resten av kvällen ska vi bara ta det lugnt, om min kropp vill tillåta det.

Den ständiga oro som jag går och bär på, bryter ner mig så oerhört mycket. Den klamrar sig fast i mig och vägrar lämna. Tung är den också, som ett helt berg. Ibland snurrar rummet runt mig och väggarna smyger sig närmare, det är en så obehaglig känsla så det går inte ens beskriva på ett bra sätt. 

Ibland önskar jag att jag var troende och bara kunde be en bön om att allt skulle bli bra och att jag kunde få somna varje kväll med en lugn och behaglig känsla i kroppen och vakna upp nästa morgon med samma känsla, och sedan tro på bönen och att den hade en sån kraft som gjorde min bön till verklighet. Men nu är jag inte troende och kan inte på något sätt intala mig att en bön skulle få något att bli bättre. Tyvärr. :( ;(