Idag har jag haft gråtmaraton med mig själv. Jag är så utmattad och håller på att tappa all motivation till pluggandet. Lite över en månad har gått och jag tappar redan motivationen. Det är fruktansvärt! Men det kommer inte som en blixt från klar himmel precis. Det har växt fram sedan första dagen då jag ständigt behövt jaga min lärare i engelska och trots flera meddelande, varav ett långt med hela min livhistoria kring mitt problem i engelska, så verkar det inte gå in hos henne att jag behöver hjälp. Jag har även pratat med min kontaktperson på skolan, som skulle skicka det vidare till henne men ingenting har hänt sedan dess. Så idag sökte jag upp honom igen och förklarade hela situationen igen och även det som tillkommit efteråt, så nu har han sagt att han ska prata med henne igen och nu hoppas jag att det verkligen händer någonting. Annars kommer jag nog ge upp. Jag kan inte fokusera på de andra kurserna samtidigt som jag dygnet runt går och oroar mig över engelskan och om det kommer någon vart eller inte. Jag har idag även pratat med en studie- och yrkesvägledare på Komvux som ska kontakta rektorn och se om dem kan göra något åt saken. 

 

Jag känner att jag inte har ork att slåss för allt. Något kan väl någon gång gå min väg från början utan att sätta käppar i hjulet för mig hela tiden. Jag är så trött. Jag kämpar och slåss för allt i princip och gjort för samma saker alldeles för länge. Jag kämpade in i det sista på gymnasiet tills det inte längre fanns någon kraft kvar att ta av. Den här gången vill jag inte behöva göra det igen. Jag har ett tydligt mål framför mig vad jag vill och innan det är möjligt måste jag först läsa upp betyg, men man orkar faktiskt inte hur mycket som helst. Tyvärr tror folk ibland att man klarar allt och orkar allt, men någonstans finns det en gräns och när den är nådd så orkar man inte mer. 

Som jag sagt förut så ångrar jag inte en sekund att jag hoppade av gymnasiet, jag ser det inte som ett misslyckande. Men om jag inte klarar det som jag gör nu så kommer jag se det som ett stort misslyckande. Då kommer jag se det som att jag misslyckats och inte klarar något. För så känner jag redan nu, det kanske inte är meningen att jag ska lyckas i livet. Att jag ska komma någonstans, att jag ska få bli det jag vill... 

 

 

Just nu sitter jag och lyssnar på avslappnande musik. Utan text. Hittade en lista på spotify som är helt underbar!