Nu har snart den första veckan gått på utbildningen. En dag kvar, sedan är det äntligen helg. 

Jag är fortfarande lika nervös varje dag jag ska dit. Imorgon kommer jag vara ännu mer nervös för då är det lära-känna-dag, då vi alla ska lära känna varandra. Jag vill inte det, jag tycker inte om sådana "lekar", för jag får sådan flashback till nollningen i skolan. Jag har fått ett par positiva intryck men även negativa intryck av utbildningen. 

Jag vill så gärna gå färdigt den här utbildningen och vill så gärna att det ska fungera. Jag tror att det kommer fungera bra när vi haft individuellt samtal så jag kan berätta om mina behov för att klara studierna i den situationen jag är i. Jag har fått många sår efter gymnasiet som nog alltid kommer sitta kvar inom mig. Att sitta i en skolmiljö är för mig väldigt svårt och jag får kämpa med ångesten för att ta mig genom dagarna. När jag berättat att jag har det jobbigt och varför så hoppas jag att dem kommer förstå och ta hänsyn till det. 

Varje dag när jag åker dit så måste jag upprepa en tanke om och om igen, och det är "det kommer bli bättre, kanske imorgon, kanske nästa dag, det kommer bli bättre". Hittills har det fungerat hyfsat, men jag hoppas att jag kan få mitt individuella samtal innan min hjärna överlistar mina försök till positiva tankar. 

Snart är det helg, då ska jag andas.