Jag har länge funderat på det här med jobb. Jag är fruktansvärt rädd för att röra mig utanför, för mig, känt område. Känner jag inte till en viss del av stan så går jag helt enkelt inte dit, åtminstone inte ensam. Detta har ju också resulterat i att mitt jobbsökande begränsats. Jag har letat frenetiskt efter jobb jag kan söka i köpcentret som ligger 5 minuter cykeltid hemifrån. Självklart finns det massvis butiker därinne som jag kan gå till och lämna cv, vilket jag ska göra. Men inga jobb där är utannonserade. Idag kände jag att jag inte kan begränsa mig på det sättet, jag kan inte bara leta efter jobb som ligger några minuter från ytterdörren. Därför har jag nu bestämt mig för att jag ska öppna mig för jobb som ligger längre bort, men inte för långt bort. 

Med en viss skakning i handen och mycket rädsla sökte jag idag ett jobb som ligger ca 15 minuter körtid hemifrån. Eftersom jag ännu inte har något körkort så kommer det bli bussen som gäller om jag skulle få ett jobb där och med buss antar jag att det kommer ta en stund längre. 

Nu tänker ni säkert att jag är världens fegaste person. Och det skulle man kunna säga att jag är också. Jag är riktigt feg. Jag vågar inte utsätta mig för saker som jag känner mig osäker på, jag tar inga risker så att säga. Jag håller mig mer än gärna till situationer där jag har full kontroll på läget och där jag känner mig så säker som det bara går - helst säkrare än säkrast. Att veta att jag ska någonstans som ligger 15 minuter bort gör mig så himla osäker och rädd. Helst vill jag ha allt inom synhåll, nästan inom räckhåll. Svårt att förstå för många, det vet jag. Det kan låta så överdrivet, men för mig är det inte det. För mig är det verkligheten!

Det finns en anledning till att jag är så här osäker och så rädd. Jag har jobbat hårt med att komma över det och jag kämpar fortfarande med det. Just nu får jag ingen professionell hjälp vilket jag tidigare haft, men i samband med flytten bröts den kontakten för att påbörja en ny här, vilket inte har gjorts än då dem inte hört av sig som jag blev lovad att de skulle. Än så länge kämpar jag på egen hand...