Det jag vill komma till är att idag läste jag ett inlägg om julen (länk: http://www.familjeliv.se/blogg/vuxenkrux/2014/12/17/sluta-saga-bortskamda-unge/), vilket jag faktiskt kunde relatera viss del till. Fortfarande handlar det ju om barn, men de skriver också om just julen och där kan jag känna igen mig. 

Jag totalt älskar julen, det är min absoluta favorithögtid och jag håller hårt på att det ska firas med släkten. Alla jular jag kan minnas har firats med släkten på mammas sida. Mormor och morfar, moster med familj, tre av mina morbröder med familjer och däribland kusiner. Och så mina syskon, mamma och mammas dåvarande man Kenneth som funnit med större delen av mitt liv och än idag är han min extrapappa som jag står nära, firar fortfarande jul och födelsedagar med, ställer ALLTID upp för mig! Han är en fantastisk människa och extrapappa <3 

Julen betyder väldigt mycket för mig och det är en tid som jag vill spendera med de jag älskar (nu för tiden är ju min älskade Mathias min familj också och firar självklart jul med oss) och det ska vara glada miner och inget bråk, då är hela julen förstörd. 

Däremot har jag en fruktansvärd prestationsångest inför jul - främst med julklappar och klädsel. 

Jag blir nästan aldrig nöjd med julklapparna jag köper till folk, jag tror alltid att de ska bli besvikna och vill i de flesta fall alltid köpa mer, mer, mer. Men det kan jag ju självklart inte, för jag har ju inte obegränsat med pengar. Så när julafton kommer har jag ofta en klump i magen för jag är bombsäker på att ingen kommer bli nöjd med sin julklapp från mig (oss). Nu säger ju de flesta att dem absolut blev nöjda eller att de inte ens hade behövt någon julklapp, men jag känner mig alltid osäker. Och att de inte behöver julklapp går jag aldrig på, klart jag ska köpa julklappar till folk annars skulle jag känna mig elak. 

Värsta prestationsångesten får jag när det är dags att köpa julklapp till min lillebror, 12 år för närvarande. Liksom, vad köper man till en 12-årig kille som önskar sig ett Playstation 4, en ny dator och en Bugatti Veyron? ;) 

Det tar alltid längst tid att komma på vad man ska köpa till honom. Han är absolut inte kräsen och blir glad för i princip allt så egentligen ska det inte vara så himla svårt, men jag vill alltid göra honom så otroligt glad och lycklig så därför vill jag köpa det absolut bästa av det bästa till honom. I och för sig så blir han alldeles till sig av lycka när vi kommer och det känns riktigt bra i systerhjärtat. Fina, älskade lillebror <3 

Och så tillbaka till deras blogginlägg som jag länkade till tidigare... De skriver om att man nog skulle kunna dra ner på julklappar, för det mesta köper man ju faktiskt väldigt många julklappar (om man har pengar till det, själv köper jag oftast en till varje person, men det beror på från jul till jul). Men det är något jag kan hålla med om, man behöver ju faktiskt inte överösa sina barn t.ex. med massor av dyra julklappar. Självklart ska man köpa julklappar, men personligen tycker jag att man kan skippa den där iPaden till sin 6-åring eller hur långt ner i åldrarna det har gått nu. Jag dömer ingen om man gör det, men det är min personliga åsikt och det är något JAG inte skulle göra. 

När jag skaffar barn så vill jag introducera dem att jul handlar om gemenskap och inte bara om julklapparna. Jag vill också att mina barn ska växa upp med samma julfirande som jag växt upp med, alltså med släkten. Det har jag alltid sett som något väldigt värdefullt att jag fått växa upp i. 

Däremot kan jag faktiskt erkänna att jag på julafton är väldigt otålig när det gäller att vänta på julklapparna, har alltid varit och är fortfarande - men det är naturligt. Fast jag är ändå väldigt mån om att fira jul i gemenskap och ha riktigt roligt.