Efter 3 timmars bussresa kom vi fram till Mathias föräldrar runt kl 19. Nu sitter vi och tittar på tv. Kan knappt hålla mina ögon öppna, är jääättetrött... Så snart får det nog bli läggdags för min del. Och i morgon ska vi upp tidigt och åka till Ullared. Jag har börjat sova så länge på morgnarna, så det kan bli ganska så svårt för mig att komma upp i morgon. Klockan är snart elva och om jag skulle få sova tills jag vaknar självmant så skulle jag säkert inte vakna förrän runt tio. Men jag tror vi ska åka innan sju, och då ska vi hinna äta frukost innan, kommer bli svårt :o
Idag på bussen fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka när jag läste boken jag håller på att läsa - "När livet stannar" skriven av Malin Sävstam. Den handlar om när hon och hennes man och tre barn var på julsemester i Thailand år 2004. Tyvärr hade de oturen och var på helt fel plats vid helt fel tidpunkt. De drabbades av tsunamin. Hon och hennes äldsta son (då 15 år) överlevde, men pappan (47) och två barn (9 och 12) omkom. Hon skriver om hennes och sonens resa och bearbetning genom allt som det innebär efter det hemska som hände. En bok som gräver i alla känslor och man kan inte låta bli att släppa ett par tårar då och då.

År 2004, december. Jag var 9 år, min storasyster 11 år.
Nyheterna visar bilderna från tsunamin som drabbade Thailand. Det första jag och min storasyster tänkte: "PAPPA!!!" Vår pappa befann sig i Thailand då och vi hade haft mejlkontakt med honom i stort sett varje dag, fram tills dess. Det gick inte att få tag på honom. Ingen visste om han levde. Dagarna gick och vi kunde inte tänka på något annat än pappa och vad han gjorde, om han levde. Allt jag krävde då var att få ett enda litet livstecken från min pappa. Grät hela dagarna, hemma och i skolan. Jag kunde inte koncentrera mig på skolarbetet, ingenting. Bara på om pappa levde. Om jag någonsin skulle få träffa min älskade pappa igen.
Och så plötsligt kom det. Jag hade väntat så länge och plötsligt fick vi ett livstecken. Pappa!!! Min pappa levde!!! Lättnaden var obeskrivlig!!! Det visade sig att han hade befunnit sig en bit bort, enbart hört varningssignaler, men hade inte varit i kontakt med vågen och hade inga skador.
Känslan att få krama om honom när han var hemma i Sverige igen, går inte att beskriva med ord.

Ibland inser man att man alltid kan visa sin kärlek för de man älskar, lite mer än vad man gör. När sådana här saker händer, så inser man att man kunde sagt "jag älskar dig" en gång till. Att man kunde kramat om en extra gång.
Det är för jävligt att man ska behöva gå igenom sånt!

Var rädd om de ni älskar och bryr er om, en dag kan det vara för sent. Utan någon som helst förvarning!