Bok: När livet stannar
Publicerat den
Av Malin Sävstam
294 sidor.
Boken beskrivs såhär på baksidan:
''Hur ska vi klara alla möten med dem som kände oss när vi fortfarande levde?''
tänkte Malin Sävstam när hon kom tillbaka till Sverige från Thailand efter flodvägskatastrofen. Hon hade förlorat två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner - och hon kände det som ett straff att hon själv hade överlevt.
Tiden som följde var fylld av en smärta som blev rent fysisk. Men efter ett år kunde hon skriva ''Jag vet nu att man inte dör av sorg''. Och efter ytterligare ett år kunde hon allt oftare uppskatta den andra chans som livet har gett henne.''
''I När livet stannar berättar Malin Sävstam i dagboksform om katastrofen och om hur hon och sonen Axel genomlevde de första åren efter den. Berättelsen går från svartaste kaos till gryende hopp. Det är en upprörande och oerhört sorglig bok, men också en ärlig och klok berättelse där läsaren får vara med i sorgens alla stadier.''
Jag har ju berättat i ett annat inlägg för inte alla så länge sen, att min egen pappa befann sig i Thailand när tsunamin drabbade landet. Jag var lite osäker i början om jag skulle läsa boken, ifall att den skulle vara alldeles för stark och gripande. Att jag då skulle gråta mig genom hela boken och föreställa mig att det kunde varit min egen pappa som omkom.
Jag kan säga att denna bok är en av det starkaste och gripande böcker jag någonsin läst, och jag ljuger om jag säger att jag inte grät, för det gjorde jag. Jag ljuger också om jag säger att jag aldrig tänkte på att det kunde varit min pappa. Men jag har också känt sådan enorm tacksamhet över att min pappa befann sig en bit därifrån och därmed överlevde.
Samtidigt har jag känt en stark sorg tillsammans med Malin och Axel i boken. Man har blivit så indragen i boken och fått följa nästan varje steg de tagit sedan katastrofen.
Jag rekommenderar starkt denna bok, men glöm inte näsdukarna!
Bild på boken
