Vill stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp allt jobbigt. Alla klumpar i magen som ligger där och bara blir större och större. Frågan är om jag ska ge upp eller låta klumparna fortsätta växa och allt växer upp mot halsen. Andas...andas... Försöker... Kan inte... Andas, nej det går inte...
Bägaren rinner över. Den har redan runnit över. Går det ens att förstå hur jag känner om man inte befinner sig inne i min kropp? Nej, det går inte. Det är alldeles för jobbigt.
Undrar varför jag ens skriver det här och försöker berätta i skolan. Dom kan ändå inte veta hur illa det är och hur dåligt jag mår. Hur paniken skjuts genom min kropp flera gånger dagligen då jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag får ångest och vill springa och skrika. Och gråta. Dom tror att det hjälper att prata om det. Fast... nej, det har gått en aning längre än så.

Jag ursäktar för detta inlägget här, vet inte ens varför jag skriver det här, men eftersom ingen läser min blogg ändå, så varför inte skriva av mina tankar här... Så, ja... Men om det är någon som ser och läser detta: Jag ber om förlåtelse. Det är ingenting som ska läggas på någon annan. Bara de som orsakat allt, därmed inga namn. Ingen nämnd, ingen behöver skälla på mig... Nä, skitsamma. Godnatt... eller ngt :(