mitt 2010 har varit både bra och dåligt..

det bra är att jag har pratat med, träffat och lärt känna många roliga och bra människor.
har underbara vänner och en underbar familj.
hade en bra födelsedag, och även julen var nice..

det dåliga är att jag har förlorat allt för många.
hela året (nästan).... från mars har jag fått gå dragandes men tankarna spridda runt om i hela huvudet. tankarna på min morbror som inte finns bland oss här nere på jorden längre. nu är han en fin ängel uppe i himlen. han har alltid varit en ängel, även här nere på jorden. jag har beundrat honom enormt mycke.
han är saknad, så enormt saknad! jag älskar dig så grymt mycke.. jag önskar att jag skulle hunnit säga allt till honom, som jag vill ha sagt, men inte hann med ! <3
även hans mamma (dock inte min mormor, han och min mamma hade inte samma mamma , bara samma pappa) , dog natten till den 2 juni. hon var sjuk, hade varit det en längre tid. den 2 juni begravdes min morbror.
hon hann inte komma på den. men jag vet, att hon fanns därinne i kyrkan iaf. jag vet, att hon inte kunde missa hennes sons begravning.
Jag saknar er både, så mycke! <3
Jag vill så gärna att ni ska komma tillbaka ner på jorden och fortsätta leva med oss.
Jag kan fortfarande inte, trots begravningarna, förstå att ni är borta........föralltid!
Jag kan inte förstå det, jag kan inte få in i mitt huvud att ni inte finns bland oss härnere på jorden längre..
JAG SAKNAR ER! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

jag har också fått uppleva den värsta dagen, i mitt liv.
något hände, det är oklart vad, men något var det som hände.
jag och min syster emelie hade precis vaknat, vi låg och pratade i sovrummet.
klockan var kanske mellan 6 och 7.
vi hörde en duns från badrummet.
emelie ssprang upp ur sängen, och mamma öppnade badrumsdörren och kom ut.
hennes ögon var inte som vanligt, har emelie berättat. jag såg henne inte då, eftersom jag var kvar i sängen.
det var hon som hade ramlat inne i badrummet, det hann hon säga. sedan föll hon ihop igen.
knäna böjde sig inte, som de brukar göra när man svimmar. utan hon bara föll rakt fram.
ansiktet var det första som träffade det hårda golvet. blod.
jag hörde från sängen att det dunka till i hallen och att emelie skrek.
jag var sjuk, hög feber och ont i princip överallt. orkade inte mycke alls.
men det är ingenting man tänker på när något sånthär händer.
jag flög upp ur sängen och ut i hallen, ner på knä bredvid henne 
och min första tanke var att jag hade förlorat henne, föralltid.
jag grät, emelie grät.
det fick inte vara sant.
min lillebror sov när det hände, men vaknade troligtvis när hon ramlade i hallen.
men han låg kvar i sängen.
emelie ringde morfar samtidigt som jag försökte få mamma att säga något.
morfar kom snabbt. ringde ambulansen. mormor kom. ambulansen kom.
helt plötsligt stod min bror isak i dörröppning till hans rum. han grät.
jag undrar vad hans tanke var.
vi tog in honom på rummet igen. och berättade att hon hade ramlat.
ambulansen åkte iväg med henne och morfar följde med i den.
isaks pappa kom o hämtade honom.
mormor , jag och emelie åkte med bilen in till sjukhuset. vi kom in till akuten där hon låg
och den första bilden av henne då, kommer jag aldrig glömma. den sitter som ett klistermärke som inte går att ta bort.
hon blev kvar över natten.
den natten kunde jag inte sova, kan jag ju berätta.
jag ringde till mamma flera gånger under kvällen.
nästa dag kom hon hem.
en otrolig lättnad att hon iaf fick komma hem så snabbt.

det är vid sådana tillfällen som man ångrar att man inte säger ''jag älskar dig'' och sånt oftare, till personer!
det kan vara då jag fick tanken om att jobba inom vården!
det är jag fortf fast besluten om.

allt kan gå fort, väldigt fort. ta hand om de ni bryr er om.
en dag kan det vara försent!

jag hoppas, att 2011 blir mycke mycke mycke bättre.
jag vill inte uppleva dethär igen..
och jag skulle inte ens önska min värsta fiende , det jag gått igenom 2010..