Det börjar närma sig ett år nu. Då du försvann. Ingen visste vart du var. Ingen.
Polisen blev inkopplad. Men fortfarande inget resultat på vart du befann dig någnstans.
Vad jag kan minnas, var det fyra dagar senare, då din kompis åkte ut för att leta, då det slog honom vart du kunde vara, och han hittade dig där han trodde - i skogen, i din bil.
Då spred det sig även till oss andra i släkten att du inte längre levde.
Jag kan inte ens beskriva känslan som gick genom kroppen då mamma kom inspringandes till mitt rum och grät medan hon berättade vad som hade hänt.
Först blev jag helt stel, visste inte vad jag skulle ta mig till, eller vad jag skulle säga. Rättare sagt, jag kunde inte säga något. Fick inte fram ett ord. Sedan bara sprutade tårarna & tankarna snurrade runt som en virvelvind.
Jag kommer ihåg att jag hade videosamtal med Emelie då. Hon var hemma hos pappa.
Hon såg att jag grät och jag tror hon hörde att mamma hade sagt något innan.
Jag berättade för henne vad som hade hänt, och hon brast då också ut i gråt.

Jag kunde inte ta in i mitt huvud att det var sant, Det fick inte vara sant.
Jag ville inte och jag kunde inte förstå. Det gjorde bara att jag blev ännu mer och mer ledsen.
Grät varje dag, varje natt.
När jag inte grät, gjorde alla tankarna som fanns där hela tiden, att jag började gråta.

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag vill ha dig tillbaka. Det är helt obeskrivligt mycket!

Jag kommer ihåg sist du var hemma hos oss och hälsade på.
Jag var hemma hos en kompis och hade ingen aning att du var hos oss då. Men jag kom hem, slängde av mig skorna. Dörren in till köket var stängd, men när jag gick förbi så hörde jag att mamma, Emelie och Du satt därinne.
Jag gick direkt till mitt rum, för att jag var ledsen för någonting som hade hänt.
Jag ville ju såklart gå in i köket och säga hej och så. Men jag var helt röd av att jag gråtit inne på mitt rum, men varför kommer jag inte ihåg.
Min tanke då var; Jag behöver ju inte gå in dit nu, för jag kommer ju trots allt få träffa honom igen.

Jag känner stooor skuld nu för att jag inte pallra mig in i köket och sa hej till dig, trots mina rödsprängda ögon och trots att jag var så ledsen. Jag är riktigt arg på mig själv och jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv för det.
Jag ångrar det så grymt mycket!
För en stund efter det, var du försvunnen. Föralltid.
Ingen eller inget kommer någonsin kunna få dig tillbaka. Men det är min största önskan. Att få dig tillbaka!

Sedan kom vi till dagen då begravningen ägde rum. Jag satt längst fram, precis vid din fina vita kista omringad av alla blommor. Kunde inte få stopp på tårarna. Det gick inte.
Värst var det då tanken kom, att Du låg i kistan. Det hade jag inte riktigt tänkt på innan. Det var hemskt. 
När jag gick fram och lade en ros på kistan, drog jag också handen över ditt namn som stod på en guldskylt.

Vart jag än går i samhället jag bor i nu - till skolan, till affären, till frisören, till pizzerian, till vårdcentralen, på skolavslutningar då vi är i kyrkan, ja i princip vart jag än vänder mig, ser jag din gamla lägenhet.

Du betyder så mycket för mig, och även att du inte lever kvar här med oss, så kommer du alltid leva kvar i mitt hjärta. Där finns du alltid kvar. Alltid!
Hoppas du har det bra vart du än är nu, och du fick ju din mamma till dig också, någon månad senare. Hoppas ni båda har det bra!

Vi glömmer dig aldrig!
Vi tänker på dig hela tiden, vi älskar dig och vi saknar dig.. och det kommer vi föralltid att göra!
Du var en av de finaste änglarna på jorden, nu är du den finaste ängeln i himlen ♥